Country på mitt vis Inspiration

COUNTRY PÅ MITT VIS: Min egen form av terapi

Gästskribent: Lina Ekstrand – designer och konstnär

Nu är jag här igen, för sista gången (i alla fall för nu)! Idag tänkte jag skriva ett par rader om de känslor och tankar jag fylls av när jag låter kreativiteten sväva.

Att låta mig själv göra någonting kreativt, att måla till exempel (vare sig det är möbler eller med penna och papper), är min egen form av terapi. För mig är det ett sätt att uttrycka mig på. Uttrycka mina känslor och även få utlopp för dem.

Greppar penseln och finner ro

Är jag deppig eller nere fungerar målandet som ett sätt att fly verkligheten på en stund. Lägga allting på hyllan, om så bara för en dag. Jag väljer att måla en lättare tavla, någonting som är mindre ansträngande, greppar penseln och finner ro.

Känner jag mig sprudlande lycklig fungerar målandet mer som ett utlopp för all energi. Jag slår på hög musik och trallar med, småskuttande och jazzande sveper jag fram med målarburken över huvudet. Jag väljer en stor möbel som projekt. All energi som ligger och trycker ger mig kraften att släpa omkring den, lägga den ner, ställa den upp och jag får modet att experimentera mig fram genom olika måleritekniker.

När jag målar (eller skapar över lag) är det precis som att jag tagit upp en fjärrkontroll och satt hela världen på ljudlöst.

När jag målar (eller skapar över lag) är det precis som att jag tagit upp en fjärrkontroll och satt hela världen på ljudlöst. Det är en sak jag önskar åt alla människor här på jorden, någonting som ger samma ro och harmoni i sinnet som målandet ger mig. En egen liten värld, en egen bubbla. En bubbla där tid och rum står helt stilla för en stund. En skön form av tystnad.

Tystnaden innebär inte nödvändigtvis mätt i decibel. Tystnaden menar jag kan mätas i ro. I lugn. Harmoni med mig själv, med mina egna tankar. Även det kan kännas som tysthet för mig, även om jag skulle sitta bredvid den mest fullsatta lekplatsen med tillhörande tjo och tjim, glädjetjut av en rutchkana eller gråt av nyskrapade knän.

Koppla av

När jag målar kan jag koppla av. Koppla av på ett sätt som jag aldrig annars kan. Vanligtvis har jag väldigt mycket spring i benen, jag har svårt att slappna av och känna mig helt tillfreds. Impulsiv och och väldigt drivande. Allt ska gå framåt, allting ska utvecklas. Allting ska gå väldigt fort. Det är bara sådan jag alltid har varit. Det är så jag fungerar. Men, inte när jag målar. När jag målar kopplas all stress och rastlöshet bort för mig.

Målandet låter mig få vara bara jag.  En avkopplad jag.  Ett jag utan bekymmer.

Sinnesstämning

Ibland kan man se under vilken sinnesstämning mina målningar är skapade. Ibland är det färgvalet som avslöjar mig, ibland är det motivet. Och det är helt okej. Det är väl lite så, tror jag, all form av konst skapas ihop med känslor och intryck från omvärlden. Allting bakas ihop och påverkar resultatet, ibland på gott och ibland på ont.

En bekännelse

Nu är det dags för en bekännelse från min sida, jag tänker berätta någonting jag inte har talat om särskilt ofta, faktiskt.

Det är väldigt enkelt att få saker och ting att se perfekta ut genom bilder och text. Men, hur ligger det till, egentligen?

Med bilder och inspiration över sociala medier kan man ofta vinkla allting värdigt positivt – vilket ju är känt att det kan påverka människor, både positivt och negativt. Det är väldigt enkelt att få saker och ting att se perfekta ut genom bilder och text. Men, hur ligger det till, egentligen? Är allting verkligen så perfekt och felfritt i verkliga livet, bakom kameran och bakom kulisserna?

Nej, definitivt inte

Jag brukar oftast välja att dela med mig av en del ’bloopers’, för att visa att även jag ibland välter ut en färgburk, eller tappar penseln rakt på mitt pågående projekt. Men jag vinklar det ändå gärna ihop med glimten i ögat.

Jag delar sällan med mig av alla de fula ord jag öser ur mig av ren frustration över vad min klumpighet orsakat mig. Jag kan lova dig, att jag känner mig lika hopplöst ’värdelös’ som jag kan tänka mig att alla någon gång känt sig.

Saker jag målar blir väldigt sällan precis så som jag tänkt från början. Det sker misstag, eller så kanske jag inser att jag valt helt fel färger för att jag ska känna mig nöjd, jag kanske ångrar att jag öste på ett tjockt lager mörkt vax som avslut, jag råkade kanske göra sönder ett stolsben i bara farten, eller så matchade den färdiga möbeln inte in hemma alls lika bra som jag från början tänkt.

Alla gör misstag!

Alla gör misstag! Så enkelt är det. Kruxet blir att försöka vända det till någonting positivt istället för att låta den där känslan av hopplöshet ta över.

Det är helt okej att göra fel

Jag har med tiden lärt mig att det är helt okej att göra fel. Jag har lärt mig att det är mänskligt att göra fel. Och mitt i allt (ibland i ren vrede) blir jag tvungen att påminna mig själv om att det är så det är ibland, och att det får lov att vara så.

Konst (jag petar gärna in möbelmåleri i konst-facket), är så komplext. Det finns ingenting rätt och ingenting fel. Det är en levande process och med det i bakhuvudet kan det kännas mer naturligt att vägen inte är alldeles rak och smärtfri, eller hur?

Vad är egentligen det värsta som kan ske?

Med handen på hjärtat, svaret är att man får börja om. Såvida man inte blandat in en handgranat i något litet hörn kan man alltid börja om. Värre än så är det inte!

Det är genom mina ’misstag’ som en hel del av mina måleri-tekniker har fötts fram. Nya idéer och nya sätt att arbeta på dyker upp. Ett ypperligt exempel på det är när jag ställt en kladdig färgburk mitt på den nymålade byråtoppen, helt utan att tänka mig för. Fasan för vad jag hade ställt till med i ren tankspriddhet tunnades ut när jag lyfte på burken och insåg att jag fått till en ring på ytan som liknade en gammal glasring.

Istället för att bli helt knäckt såg jag nu hur simpelt det kunde vara att imitera gamla vattenskador och glasringar på en bordsskiva – toppen! – och ringen på byrån var ju faktiskt bara att vifta bort med ett nytt lager färg. 

Kalas!

Under ett helt projekt, från början till slut, kan mina känslor och tankar ibland gå som på en bergochdalbana. Upp, ner, runt och iväg. Men även om jag blir frustrerad och vill kasta penseln med ett par efterföljande fula ord, behåller jag något slags harmoniskt lugn, konstigt nog. Jag är inte säker på hur jag på ett bättre sätt kan förklara det, man måste nog känna själv för att helt förstå.

Under ett helt projekt, från början till slut, kan mina känslor och tankar ibland gå som på en bergochdalbana.

Sinnesstämning påverkas

Men, jag låter inte bara skapandet påverkas av min sinnesstämning. Jag kan också låta min sinnesstämning påverkas utav mitt skapande.

Jag blir inspirerad av egna färgval.

För mig kan ett färgval göra att mitt humör förändras.  Jag kan använda en ljus, solgul färg (som för mig är en riktig glad-färg!) för att påverka mig själv till ett lättare humör. Jag kan känna mig lite dåsig, men målar jag med vissa särskilda färger går humöret i topp. Jag blir inspirerad av egna färgval.

Har du provat det någon gång? Fungerar det även för dig?

  • Vilken är din glad-färg?
  • Vad gör du när du behöver slappna av?
  • Hur kopplar du bort dig från omvärlden?

Glöm aldrig bort att andas.

Och att le.

// Lina

Här är Lina på nätet

«

»

what do you think?

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.